Har du någon gång tyckt att tiden står still?? Att du bara går fram och tillbaka och inget händer? Japp så känner jag ibland. 
Jag gjorde nu i juni min första inbetalning på min skuldsanering. Jag har nu som sagt 59 kvar. De känns bra men samtidigt är det ledsamt att de skulle gå så himla långt.

Varför ska föräldrar behöva ta lån för att göra de som är rätt och som är ens skyldighet, att ta hand om sina barn. Jag känner många som har barn med NPF och många av dem får ta lån för att kunna ta hand om sitt barn.

Jag säger inte att staten ska försörja dessa familjer livet ut men de borde finns ett skyddsnät som gör att föräldrar ska behöva ta till desperata lösningar som t ex ta lån och krediter för att överleva.

Jag vet hur det är, då jag själv är en av dessa föräldrar. Nu dras jag med ett enormt skuldberg men tack vare skuldsanering kommer bli "befriad" från detta och få en möjlighet till en ny start om 59 månader.

Men under dessa månader får inget hända som stör mina möjligheter att kunna betala varje månad enligt den betalningsplan som jag har fått upprättad av Kronofogdens skuldsanerings team.

Nu ska jag gå ut och gå fundera lite och komma fram till vad vi ska äta idag. Har ni några förslag??

//Ciao